Gather toghether. Look for the further forget the past. Popkollo Madame Popkollo Madame – och våran dröm blev sann.

I helgen gaddade jag och ett 20-tal andra Madamer samman på ungdomshaket Arena 305 i Malmö. Under tre påskdagar sopade vi gamla negativa röster som “inte ska väl jag ta plats på en scen”, och “jag blev aldrig bra på blockflöjt, så jag kan nog inte spela nåt annat heller” under nån gammal dörrmatta där de hör hemma.

Popkollo Malmö mesta Madame, för tillfället höggravida Cecilia Nordlund, satte tonen direkt. Genom sin låtskrivarworkshop No Respect. Bort med självcensuren, släpp på spärren, kör på första bästa, Ungefär så tänkte trion som jag blev en självklar del av. Gyllene Korvar, Gyllene Korvar, Bra Skit blev min, Moas och Elins refräng. De andra bjöd på andra mästerverk.

På påskaftons eftermiddag lärde vi oss spela instrument, sjunga och dj:a. En halvtimma Mustang Sally per station, sen var det bara att välja. Ta det som var ROLIGAST uppmanade lappen som vi skulle fylla i. Lätt? Nej. Diskussionerna gick varma under middagsbuffén. Några tog tillfället i akt att lära sig ett helt, för dem, nytt instrument. Respect!

 
Sofie, Jenny och Henrietta på sångworkshopen. Foto: Åsa Wallin

Lotta, Johanna och Maria på DJ-workshop med Johanna Olofsson.  Foto: Jennie Larsson

På påskdagens var det så dags, efter morgonindiegympa med Alice och Kicki, att bilda band. Bararabam. Fem band... Mitt fick nyckeln till den lila replokalen med uppgiften: Skriv en låt på förmiddan och helst en till på eftermiddan. Okej? Ja, visst? Vi satte runt bordet i vårt lila rum och började spåna på hur vi skulle kunna få till en låt. Vi bestämde oss tidigt för att skriva om oss, och vår gemensamma bakgrund – att vi aldrig riktigt har vågat bilda ett rockband. En ackordföljd, en rytm och en melodislinga senare började vi sätta orden. Det var inte så bara, men det gick! Sen gällde det att få in grepp, slag och toner. Repa med andra ord. Vi blev Purple Queens och jag sjöng Gather together, Purple Queens om och om och om igen. Titiyo, som inspirerade under eftermiddagen, kikade in en sväng. Pepp!

Elin ger järnet i replokalen. Foto: Åsa Wallin

Det var många som spelade bas för första gången. Foto: Åsa Wallin

Nästa låt fick vänta på sig till annandagen. En trudelutt kom då till mig i duschen. Och eftersom Ingela gillar schlager byggde vi vidare på den. Någon tyckte sig känna igen den. Är det inte Pippi Långstrump-melodin? Nja, kanske lite, men skit samma, bestämde vi oss.  Moas första vers redigerade in i melodin. Och så en vers till, och en refräng på det. Klart. Höjningen blev en överkurs för mycket. Det var ju trots allt bara några timmar till soundcheck vid det laget.

Purple Queens: Anna, Jennie, Ingrid, Moa och Ingela.

Så. Vi fick alltså ihop våra två låtar. Och det fick de andra fyra banden också. “Glöm inte att ha roligt på scen”, peppade handledar-Camilla, “ta vara på ögonblicket, så att ni minns minutrarna i rampljuset”. Sagt och försökt. En och annan nervös nerv gjorde sig tillkänna inför “Battle of the Babes”, där inte bara vi utan även några betydligt yngre förmågor var uppsatta på programmet. Tant vs Snärta kallade vi det. Det var alltså lite av en tävling, som konferenciern Doreen Månsson (känd från TV) höll ihop.

Urbimbos tog hem guldägget. Men jag tror nog att vi alla kände oss som vinnare den där kvällen. Så starkt var det att släppa loss inför den samlade skaran i Arena 305:s café. Även om jag har lite svårt att minnas ett par av minutrarna.

Så känns det efter ännu ett underbart POPKOLLO MADAME! Jag ska samla mig lite och sen skriva lite mer utförligt om saker och ting. Den som väntar på något gott! Väntar tyvärr ofta alladeles för länge...

 Bästa! 

Och nu är det sommar och jordgubbar och massor av POPKOLLON!

Ja bannemej. Nu är det nedräkning i hela landet som gäller. Jag själv har anmält mig till Popkollo Madame i Malmö och börjar redan bli lite nervös och förväntansfull. Har sett att vår spelning från Popkollo i Sthlm tidigare i vår har lagts ut på youtube. Men jag vågar inte titta. Feg som ett fikon är jag. Men åh, att jag kommer få uppleva ett Popkollo igen så snart! Wow alltså. Och med coola snygga Nina Ramsby. Shit pommfritt. För att inte tala om underbara Cecilia. Åh. vilka tider som väntar. Medan jag väntar ska jag leka med min lilla valp, lära min bonussyster spela gitarr och lyssna på Zoe Keating. Väldigt cool cellotjej som samplar sig själv så det låter som en hel cello-orkester. 

 Bästa hälsningar!

Efter ett långt uppehåll, och ett bloggbyte, är nu Botkyrka Crew tillbaka! Vi börjar med ett vårspralligt musiktips. Under denna eftermiddag har vi lyssnat på och blivit omåttligt inspirerade av Cilihili! Har du några tips till oss? Kommentera detta inlägg!

Botkyrka Crew börjar nedräkningen till kollot och uppräkningen angående blogginlägg. Upp till kamp! Vilket kollo ska vinna?

Peace 

Vilken helg. Vilken vitamininjektion rakt in i hjärtat och hjärnan. Seratonin och endorfinhalter gick i höjden vill jag lova. 

Jag hade åkt ända från Umeå för att vara med denna helg. Hade hört mycket om popkollo förut från vänner som jobbat med det och alltid tänkt att men åh jag vill ju gå! Varför fanns inte detta när jag var 14? Så när jag fick anmälningsblanketten i min inkorg anmälde jag mig alldeles på direkten. Veckan innan var jag väldigt nervös. Hu. vad hade jag egentligen gett mig in på?! Hjälp. Hur skulle vi på blott en liten helg lyckas skriva låtar och repa ihop dem med helt främmande människor och sen spela live på Debaser på söndagen!? My gosh. Och det där att vi skulle framföra våra egenskrivna låtar på söndagen trodde jag faktiskt var ett skämt eller ett fel. Men jag bestämde mig för att lita på dessa (fantastiska) människor som tänkt ut och planerat ihop detta.  

Och oj vad pirrigt det var på fredagen när alla skulle ses. Vi hade storsamling med Cecilia som med sin workshop No Respect fick oss släppa ner våra spända axlar. Ah vilken lättnad! Heja Cecilia. På fredagen fick vi prova på olika instrument och oj vad mycket att ta in! Huvudet blev alldeles fullt, fingrar blev ömma, men fan vilken glädje! Och alla ledare var så fina och peppande. Jag tror jag blev lite kär i allihopa.  Det var inte lätt att välja sen... Varken instrument eller vem jag skulle försöka flörta med. Hihi. Cecilia hade sagt att vi skulle välja det vi ville och inte det vi kunde. Och jag lydde. Fast det kändes otroligt läskigt. Så jag valde sång fast jag tycker det är skitläskigt att sjunga inför folk. 

På fredagkväll var det middag och jag ville prata med alla men satt mest och tittade på och var överväldigad. Tänk alla dessa fina och modiga människor på en och samma plats.

På lördagen blev vi indelade i band och jag fick min sång och blev livrädd. Funderade på att byta. Hjälp. Igen. Men jag bestämde mig för att vara modig. Jag stod där och skruvade på mig vid micken med mitt nya fina band. Men bara efter en stund kändes det mycket bättre. Blev förvånad över hur fort man kan komma över sina rädslor bara man har rätt människor omkring sig som blåser under ens vingar. Och fan vad ni blåste! Och det var inte alltid lätt. Det var riktigt trögt emellanåt. Men tack vare er utomordentliga rephandledare tog vi oss igenom! Och vi skrev bannemej den där låten! Det var en himla tur att vi hade små pauser från repandet för att lyssna på och prata med Karin Dreijer och Titiyo. Och vilka fina samtal det blev! Och jag blev så starstruck av att träffa Karin Dreijer. Oh my. Jag försökte verka cool men vettefan om det hjälpte.

Efter lördagens intensiva repande undrade jag lite över hur jag skulle orka söndagen. Men mirakel sker varenda dag har jag nu lärt mig och till slut stod vi där på scenen allihopa! Attans vad modiga vi var. Jag är så stolt över oss alla. Även jag som bara ett och ett halvt dygn tidigare hade varit rädd för att sjunga inför mitt band stod även jag på scenen och sjöng. Och jag är hemskt stolt över det. Jag glömde såklart text men försökte mörka snyggt som Carin och Cecilia uppmanat. Men jag gjorde det. Jag varken kräktes eller svimmade. Wow. Vilken känsla. Att vi alla gjorde det till slut! Tji fick min oro. Och vilken kväll sen med bla Steso Songs och fantastiska Sunshine Rabbits. Jag ville verkligen inte gå hem. Inte lämna denna underbara stämning av kärlek och pepp. Men jag var ju tvungen att göra det till slut. Men vad mycket jag fick med mig därifrån! Jag tror vi alla växte några centimeter den där helgen. Jag behöver inte längre sträcka mig lika mycket för att nå upp till översta hyllan.   

Tack för det Popkollo Madame! 

(Jag hoppas verkligen på ännu ett Popkollo Madame i maj, då kommer jag igen) 

Kärlek och pepp!