Vilken helg. Vilken vitamininjektion rakt in i hjärtat och hjärnan. Seratonin och endorfinhalter gick i höjden vill jag lova.
Jag hade åkt ända från Umeå för att vara med denna helg. Hade hört mycket om popkollo förut från vänner som jobbat med det och alltid tänkt att men åh jag vill ju gå! Varför fanns inte detta när jag var 14? Så när jag fick anmälningsblanketten i min inkorg anmälde jag mig alldeles på direkten. Veckan innan var jag väldigt nervös. Hu. vad hade jag egentligen gett mig in på?! Hjälp. Hur skulle vi på blott en liten helg lyckas skriva låtar och repa ihop dem med helt främmande människor och sen spela live på Debaser på söndagen!? My gosh. Och det där att vi skulle framföra våra egenskrivna låtar på söndagen trodde jag faktiskt var ett skämt eller ett fel. Men jag bestämde mig för att lita på dessa (fantastiska) människor som tänkt ut och planerat ihop detta.
Och oj vad pirrigt det var på fredagen när alla skulle ses. Vi hade storsamling med Cecilia som med sin workshop No Respect fick oss släppa ner våra spända axlar. Ah vilken lättnad! Heja Cecilia. På fredagen fick vi prova på olika instrument och oj vad mycket att ta in! Huvudet blev alldeles fullt, fingrar blev ömma, men fan vilken glädje! Och alla ledare var så fina och peppande. Jag tror jag blev lite kär i allihopa. Det var inte lätt att välja sen... Varken instrument eller vem jag skulle försöka flörta med. Hihi. Cecilia hade sagt att vi skulle välja det vi ville och inte det vi kunde. Och jag lydde. Fast det kändes otroligt läskigt. Så jag valde sång fast jag tycker det är skitläskigt att sjunga inför folk.
På fredagkväll var det middag och jag ville prata med alla men satt mest och tittade på och var överväldigad. Tänk alla dessa fina och modiga människor på en och samma plats.
På lördagen blev vi indelade i band och jag fick min sång och blev livrädd. Funderade på att byta. Hjälp. Igen. Men jag bestämde mig för att vara modig. Jag stod där och skruvade på mig vid micken med mitt nya fina band. Men bara efter en stund kändes det mycket bättre. Blev förvånad över hur fort man kan komma över sina rädslor bara man har rätt människor omkring sig som blåser under ens vingar. Och fan vad ni blåste! Och det var inte alltid lätt. Det var riktigt trögt emellanåt. Men tack vare er utomordentliga rephandledare tog vi oss igenom! Och vi skrev bannemej den där låten! Det var en himla tur att vi hade små pauser från repandet för att lyssna på och prata med Karin Dreijer och Titiyo. Och vilka fina samtal det blev! Och jag blev så starstruck av att träffa Karin Dreijer. Oh my. Jag försökte verka cool men vettefan om det hjälpte.
Efter lördagens intensiva repande undrade jag lite över hur jag skulle orka söndagen. Men mirakel sker varenda dag har jag nu lärt mig och till slut stod vi där på scenen allihopa! Attans vad modiga vi var. Jag är så stolt över oss alla. Även jag som bara ett och ett halvt dygn tidigare hade varit rädd för att sjunga inför mitt band stod även jag på scenen och sjöng. Och jag är hemskt stolt över det. Jag glömde såklart text men försökte mörka snyggt som Carin och Cecilia uppmanat. Men jag gjorde det. Jag varken kräktes eller svimmade. Wow. Vilken känsla. Att vi alla gjorde det till slut! Tji fick min oro. Och vilken kväll sen med bla Steso Songs och fantastiska Sunshine Rabbits. Jag ville verkligen inte gå hem. Inte lämna denna underbara stämning av kärlek och pepp. Men jag var ju tvungen att göra det till slut. Men vad mycket jag fick med mig därifrån! Jag tror vi alla växte några centimeter den där helgen. Jag behöver inte längre sträcka mig lika mycket för att nå upp till översta hyllan.
Tack för det Popkollo Madame!
(Jag hoppas verkligen på ännu ett Popkollo Madame i maj, då kommer jag igen)
Kärlek och pepp!
Prenumerera